Jag visste ju

Jag visste ju att den här dagen skulle komma. Dagen då alla kattungarna var borta igen. Jag visste det och ändå kändes det som någon sparkat mig i magen när jag stängde dörren bakom familjen som tagit min sista bäbis med sig.

Jag lyfte själv in honom i buren. Till en början kämpade han inte emot, jag la in hans favoritleksak också. Efter några minuter började han pipa och mjaua hysteriskt och sträckte ut sina vita och svarta små söta tassar genom gallret på buren. "Släpp ut mig! Mamma, hur kan du göra såhär mot mig?" Usch. Jag kan inte ha katter, jag klarar inte av när de försvinner. Det är för svårt, för jobbigt.

Men nu har jag suttit på golvet i hallen och gråtit i tio minuter och det känns redan bättre. Han får det bra, det var ju för det bästa. Jag kunde ju inte gärna haft kvar 6 kattungar i min lilla lägenhet. Men aj, aj så ont det gjorde att se honom försvinna. Förhoppningsvis får jag sova lite bättre nu när jag inte har hans tänder konstant inborrade i mina tår/kinder/vader/armar.

Jag gjorde något bra. Nu är alla katterna hos fantastiska familjer.

Men aj.